°
Min mamma har fått diagnosen Alzheimers.
Skulle gärna vilja få tips på bra hemsidor, forum, grupper, information eller annat, om Alzheimers, för anhöriga.
Vill du inte kommentera här, så maila mig: bim.k@comhem.se
Mycket tacksam för svar från er som har erfarenhet av sjukdomen, som anhörig, eller i vården.
°
Bims Blogg 
Åh vad tråkigt att höra! 😦 Både min farmor och farfar hade alzheimers, men jag har tyvärr inte så mycket tips och råd att komma med. Hoppas din mamma får en mild variant!
@ barajagjohanna: Ja, det är jättetråkigt… Vi har ju misstänkt en tid att det var så, och nu har vi fått det bekräftat. Hoppas också att hon får en mild variant. Jobbigt för pappa som är 88 år… 😦
http://www.omalzheimer.se/ verkar vara en bra sida. Tråkigt att höra om din mamma! 😦
@ Lisa: Ja, det är mycket tråkigt…
Tack så mycket för länken, jag ska kolla in den.
Jättetråkigt att höra. 😦
Jag har jobbat inom vården med boenden som hade just Alzeimers. Det jag märkte var att de ofta blev lugna av rutiner och att sysselsätta sig. Varje dag bakade vi tillsammans samt satt vid TV:n och tittade på underhållningsprogram, gärna med musik såsom inspelade Allsång på Skansen-avsnitt. Det gav dem trygghet att kunna sjunga med i gamla sånger. Det absolut värsta man kunde göra var att yra omkring och städa samtidigt som de skulle fika eller se på TV, utan allt fick ta sin tid.
På följande sida kan du läsa en blogg om en kvinna med Alzeimers. Hon har i högerkolumnen även länkat till diverse sidor i ämnet:
http://alzheimer.bloggo.nu/
Kram!
@ Viola Vamp: Tack så mycket för ditt svar, och länken till bloggen. Ska titta på länken, och tänka på det du har skrivit.
Kram.
Jag har inga råd att komma med men jag vill bara säga att jag tänker på er och hoppas att det underlättar för alla med en diagnos så att ni åtminstone vet vad det är. Min pappa dog i en sjukdom som under en tioårsperiod bröt ner hans kropp och hjärna vilket tillslut ledde till döden. Ingen diagnos finns för det han hade. Jag vet inte vart jag vill komma med att skriva det, känns egentlgen fel i sammanhanget. Men jag hoppas att din familj och släkt finner styrka i varandra!
@ Camilla: Tack för dina ord Camilla. Tråkigt med din pappa. Bra nog så har vi en bra familj och släkt, så vi får försöka att hjälpas åt så mycket vi bara kan.
Åh vad ledsamt och tråkigt att höra….min pappa var väldigt förvirrad på slutet och fick bo på sjukhem, fick aldrig nån diagnos men vi misstänkte nån slags demens…
Hur tar din pappa och naturligtvis din mamma det? Den här sjukdomen kallas passande nog för den anhöriges sjukdom….den sjuke/sjuka lider ju inte så mycket när denne ”klivit över gränsen”, men är fruktansvärd att uppleva som anhörig…
@ Pernilla Heijdenbeck Persson: Tråkigt med din pappa också. Och visst är det ”de anhörigas sjukdom”, det har jag förstått. Pappa är ju 88 år, och även om han mår bra, både psykiskt och fysiskt, så kommer det ju säkerligen att bli tufft för honom. Och för oss andra anhöriga. Och givetvis även för mamma. 😦
Nej vad ledsamt, blir ledsen för er skull. Varför kan man inte bara få leva tills man blir gammal, utan sjukdomar. Jag hoppas också att din mamma har en mild variant. Vet inte vad jag ska skriva, förstår att ni mår väldigt dåligt. Massa kramar
@ Josefin: Ja, det känns lite tråkigt. För även om Mamma är gammal, 83 år, så vill man ju inte att hon ska förändras. Och jobbigt för Pappa, som är 88, att kanske behöva ta hand om henne. Kram.
Nämen så ledsamt för er alla i familjen och för mamma och särskilt pappa då. Min mamma hade börjat bli lite glömsk och pratade konstigt innan man begrep vad det var. Men hon dog av annan sjukdom innan det blev allför uttalat.
Men många varma tankar nu att det skall gå bra i allt det som kommer. Det är tur att ni kan stötta varandra och att det inte blir alltför jobbigt får man hoppas.
Kramar!!
@ Gunilla: Ja, just nu känns det lite jobbigt. Skönt att vi är två syskon, och fyra barnbarn, som kan hjälpa pappa. Och syrrans och mina män förstås också. Kram.
Nej, vad tråkigt att läsa. Har inte någon erfarenhet av det själv tack och lov. Har du läst Edna Alsterlunds bok pm Ingemar Johansson? Den handlar om hans sista tid med den diagnosen. Styrkekram!
@ Marianne: Nej, den har jag inte läst. Ska kolla upp den boken då. Tack för tipset. Och kram.
Vad trist att höra… 😦
Jag har oxå hört att rutiner är bra och att allt som görs etc måste få ta sin tid samt att musik och sång är bra och uppskattat. Såg ett program från National Geografic eller BBC om ett projekt i England där personer som har Alzeimer tillsammans med sina anhöriga träffas 1x/vecka (?) och sjunger ihop. Sången hade någon slags lugnande effekt på de sjuka. Eftersom de sjuka mådde bättre, mådde även deras anhöriga bra… De sjuka kände ofta inte igen sina anhöriga (män, fruar, barn osv) men de sjöng sällan fel text! Vilket är fascinerande.
Krama till er alla – speciellt till Gun – från mig och familjen.
@ Natalie: Ja, mycket trist… 😦
Tar till mig alla tips jag kan få, och ska läsa mycket som finns. Och hoppas på att mamma får någon sorts ”mild” variant, och at förloppet går långsamt…
Tack! Ska krama henne från dig! 🙂
Åh så tråkigt. Mycket klokt har skrivits ovan, kan bara hålla med om att det i hög grad är de anhörigas sjukdom. Ni verkar ju ha starka band emellan er i familjen och det kommer ni ha nytta av.
Känns märkligt att man ofta någon gång mitt i livet blir ”förälder till sina föräldrar”. Tuff period i livet! Skönt att ni finns runt henne och givetvis även runt din pappa. Även om han är frisk har han ju uppnått en hög ålder med allt vad det innebär. Måste vara sorgligt att se sin älskade förändras.
Stor kram!
@ MariaJ: Tack för din omtanke. Men visst är det konstigt, att när ungarna väl är vuxna och klarar sig själv, då ska man ta hand om sina föräldrar istället…
Kram!
Ååå va trist för Gun & naturligtvis även för Yngve & er alla.
Ge Gun en stor kram från mig
Kram Mia
@ Mia: Ja, trist är det…
Tack och kram tillbaka!
Hittade till detta inlägg för att det låg på färskpressatsidan på wordpress. Det lite märkliga var att jag precis skrivit ett inlägg om min mamma som är 63år och har en frontallobsdemens.
Jag känner med dig. Finns inte ord att sätta på hur mycket.
Mitt tips är att kolla om er kommun har något ”demensteam”. Det har vår kommun och de är fantastiska och var ett stort stöd när vi fick mammas diagnos. Både jag och min pappa har gått i anhöriggrupper, den jag gick i var speciellt för barn som hade dementa föräldrar. Sedan hjälpte vår demenshandläggare till med att hitta ett lämpligt boende för mamma. Nu har hon bott i ett omsorgsboende i två år .
Ta hand om er. // Marie
@ marieclaeson: Tack snälla för dina tips. Ska verkligen kolla upp hur det fungerar här. Min syster, och även hennes man, jobbar båda inom vården, så dom har ju lite mer kunskap än vad jag har, och det känns så bra. Tack för din omtanke.
Vad underbart att du har en syster i närheten, min bor i USA vilket är såå långt borta. Skulle vilja ha henne närmare…
Har hunnit surfa omkring lite på din blogg å ser att du läser mycket. Va kul! Det gör jag med. Jag fortsätter kika in hos dig.
@ marieclaeson: Ja, i såna här lägen uppskattar jag ju verkligen att vi båda bor i Stockholm!
Jag läser otroligt mycket! Nästan för mycket! 😉 Kul med likasinnade!
[…] bara tacka er alla som bryr er så mycket! Jag blev alldeles överväldigad över responsen på Alzheimerinlägget! Massor med kommentarer, och mängder med e-mail har jag fått! Och massor med bra tips på […]
❤ ❤ ❤
Filmen ”En Sång för Martin” med Sven Wolter och Vivika Sedal i huvudrollerna handlar om alzheimers. Mycket gripande film Jättetrisst med din mamma. Min mamma fick 2 tumörer i huvudet för 12 år sedan (visserligen ofarliga)men dom växte och tryckte på hjärnan innan man till sist tog bort dom. Men då var hjärnan redan skadad så min mamma har inget minne alls kvar.har inte kännt igen oss dom senaste 8 åren. Hon var bara 68 när detta inträffade. Men vi bestämde oss ganska snabb,,,,vi kan göra på två sätt…vi kan sätta oss ner och gråta och deppa ihop (vilket inte alls vore konstigt) eller så kan vi göra det bästa av situationen och vi valde att göra det bästa av det hela.Hon har bott på demensboende i 10 år nu och jag saknar henne något oerhört……för det har ändrat hela hennes personlighet (gör det ju när man får tumörer i huvudet /hypofysen) och att man inte längre kan föra någon dialog med henne.
Men din mamma kanske kan få någon bromsmedicin nu när diagnosen är satt.
Ha en bra helg! Kram!!
@ Majsan: Tack för din kommentar.
Det låter ju fruktansvärt hemskt, det som har hänt med din mamma. Jag beklagar verkligen.
Ska kolla upp filmen du nämner.
Mamma har redan fått bromsmedicin, Reminyl tror jag att den heter.
Ha en skön helg du också!
Kram!
Hej Bim!
Såg det här inlägget och jag befarar att min mamma har samma !
Ibland så fungerar det inte riktigt, hon får vissa hang ups, ”ljuger” en del osv.
Antar att diagnosen är satt efter tester, gick den mor med på att ta dem? Jag försöker prata med mamma om att hon kanske bör gå till läkaren för hon känner sig deppig. Hon säger att hon skall gå men gör det inte märker att hon inte bryr sig om sig t ex har en tand gått sönder och hon har inte gått till tandläkare med den.
Har fått din mamma fått någon bromsmedicin?
Vet inte hur man skall hjälpa kan du prata med din pappa om detta eller skyddar han din mamma? Jag har en känsla av att min pappa gör det.
Faktiskt så bor mina föräldrar nära dina, boforsgatan så våra mödrar kanske t o m har samma läkare.
Har ork o lust går det bra att maila mig
Kram
@ Pia: Min mamma har gjort massor med tester. Bland annat magnetröntgen av hjärnan, lumbalpunktion, psykologiska tester, och ett flertal andra.
Hon var ju inte direkt glad över att göra testerna. Men hon gick ändå med på det utan några större problem.
Min mamma är också deppig. Och också mycket nervös, orolig, och trött.
Mamma har fått bromsmedicin, Remityl.
Vi kan prata med pappa om det, han skyddar inte mamma, utan han inser nog problemet.
Mamma går på Huddinge Sjukhus för Alzheimers, på Geriatriska kliniken. Men hon fick nog remiss från Vårdcentralen från början tror jag.
Min syster, och hennes sambo, jobbar båda inom vården, så hon har haft alla kontakter om det här.
Svarar gärna här, om det är okej för dig, för det kan vara intressant för andra i samma situation att se alla kommentarer. Men vill du konversera privat, så är det självklart också okej.
Kram.
Tack för ditt svar .-) inga problem för mig att skriva här tycker som dig att det är viktigt att dela med sig att kunna stötta andra.
@ Pia: 🙂
[…] Jag kommer ihåg när jag bloggade om att min mamma har fått diagnosen Alzheimers… Oj, oj, oj, vad jag fick kommentarer och e-mail! Det värmde verkligen i hjärtat! […]